ska bara förklara en sak!

jag är 23 år o har vela haft barn sen jag va 16 år då jag kände mig mogen . Jag fick bli vuxen när jag va 12 år då mina föräldrar skilde sig o jag valde att bo med min pappa o alla mina andra syskon hos mamma. Min pappa drack alkohol varje helg men jag vande mig att leva med de o att fortsätta bo hos honom. De kändes som om jag svek honom om jag skulle flytta till mamma..aja till saken så villejag ha barn väldigt tidigt men hade intågen pojkvän sådär o vilken kille vill ha barn då?? När jag va 22 år träffade jag M o vi kom överens att försöka direkt så vi har aldrig skyddat oss o så sa vi de kommer när de kommer .. Men de kommer aldrig!!!  Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit när menen har kommit eller bara för att.. 

jag vet att de finns folk som har kämpat mkt längre en oss .. Men över 1 år för mig är långt tid o vi har aldrig fått ett plus ALDRIG!!! O jag vet att vissa måste genomgå IVF behandlingar o sånt.. Har en kompis som inte kan få barn o genomgår sånna behandlingar o de är klart att man tycker synd om dom.. Men den här bloggen handlar om mig o M hur vi försöker skaffa barn o går de inte den här gången så kommer jag ge upp o så får de gå som de går till februari när vi kan få hjälp..

 

långt inlägg hoppas ni orkar läsa :)